Det började oskyldigt. Jag började tänka på fester då och då för att koppla av. Ofrånkomligen, ledde den ena tanken till den andra, och snart var jag mer än bara en sällskapstänkare.
Jag började tänka ensam – ”för att varva ner” sa jag till mig själv – men visste hela tiden att det inte var sant. Tänkandet blev allt viktigare för mig. Till slut tänkte jag hela dagarna.
Jag började tänka på jobbet. Hela tiden medveten om att tänkande och jobb inte hör ihop, men jag kunde inte hålla mig.
Jag började undvika vännerna under lunchtimman för att läsa Thoreau och Kafka. När jag återvände frågade jag yrt och disträ, ”Exakt vad är det vi gör här, slavar åt patriarkatet?”
Hemma gick det inte heller längre. En kväll hade jag stängt av tv:n och frågat min fru vad meningen med livet är. Den kvällen sov hon hos sin mamma.
Snart nog hade jag ett rykte som tung tänkare. En dag kallades jag in till chefen. Han sa, ”Pelle, jag gillar dig, och det smärtar att behöva säga det, men ditt tänkande har blivit ett problem. Om du inte slutar att tänka under arbetstid, får du leta dig ett nytt jobb.” Detta kändes som droppen.
Jag åkte hem tidigt efter mitt samtal med chefen. ”Älskling, jag måste erkänna en sak. Jag har tänkt på en grej…”
”Jag vet att du tänker,” sa hon, ”och jag tänker begära skilsmässa!”
”Men älskling, så allvarligt är det väl ändå inte.” ”Det är allvarligt,” sa hon med läppen darrande. ”Du tänker lika mycket som en universitetsprofessor och universitetsprofessorer tjänar inte mycket pengar, så om du fortsätter tänka kommer vi inte ha några pengar!”
”Det där var en felaktig syllogism,” sa jag otåligt, och hon började gråta.
Jag hade fått nog. ”Jag går till biblioteket,” snäste jag och gick ut genom dörren.
Jag styrde mot biblioteket, sugen på Nietzsche, med P1 dånandes på bilradion. Jag sladdade in på parkeringen och sprang upp mot de stora glassdörrarna… de öppnades inte. Det var stängt.
Än idag tror jag en högre makt vakade över mig den kvällen.
Medan jag sjunkande klamrade mig fast mot det känslokalla glaset, gnyende efter Zarathustra, fångade en affisch min blick. ”Kompis, håller tänkandet på att ödelägga ditt liv?” löd rubriken. Du känner säkert igen meningen. Den kommer från Tänkarnas standardaffisch.
Därför är jag det jag är idag. En nykter tänkare. Jag missar aldrig ett av tänkarnas möten. På varje träff tittar vi på en meningslös film, förra veckan var det ”47:an Löken blåser på”. Sedan delar vi erfarenheter om hur vi undvikt att tänka sedan sist vi sågs.
Jag är kvar på mitt jobb, och det funkar mycket bättre hemma. Livet blev liksom… enklare, på något sätt, sedan jag slutade tänka.
