För tredje året i rad har svenska sjukhus tvingats behandla ett rekordstort antal patienter som fått nervösa sammanbrott under helgdagarna. Samtliga fall har ett samband med leksaker som krävt ”viss montering”.
En obetänksam blandning av billig sherry, en måltid innehållande 7000 kalorier och ett skrikande, förväntansfullt barn är förutsättningar som kan skapa en atmosfär i vilken en normal vuxen får kämpa med att få ens få av locket på kaffeburken. Olyckligtvis är många vuxna, trots sitt förvirrade tillstånd, tvungna att försöka montera ihop små, invecklade leksaker genom att följa instruktioner som översatts från japanska till svenska av ungerska utbytesstudenter.
Sten Berggren från Göteborg berättade för oss den alltför vanliga historien om det trauma han utsattes för när han skulle montera en Transformer. Från sin sjukhussäng på Bergsvikens behandlingshem för permanent förvirrade, stammar den fortfarande medtagna fadern: ”Det var en mardröm. Min son hade den här lilla roboten som skulle kunna förvandlas till en bil och en svävare. Efter sex timmar hade jag lyckats få ihop något som nästan liknade Eiffeltornet och sedan blev allt bara svart. Jag vaknade upp på sjukhuset. De säger att jag kan åka hem nu, men det går inte – den kommer att vara där, väntande på mig med sina små kalla plastögon.”
Vi på Dagens Dagblad bestämde oss för att osjälviskt – i mänsklighetens intresse – anlita den världsberömde nanofysikern Claes Rimström för att utföra ett experiment för att utröna vilken grad av expertis som egentligen behövs för att sätta ihop en vanlig leksak under typiska förhållanden. Professor Rimström anses vara en av världens främsta forskare inom montering av miniatyrkomponenter och vi bad honom att bygga ihop en bilbana.
För att på ett korrekt sätt simulera helgmiljön, åt professor Rimström heroiskt upp större delen av en skinka och drack ur en flaska spanskt lantvin innan han gav sig i kast med uppgiften. Vi avsåg också att ha ett gråtande barn närvarande, men nöjde oss till slut med att hyra in den mycket talangfulla barnskådespelaren Jonny Skriklund.
Vi gav professorn sex timmar innan vi kontrollerade hans framgång. ”Det är en katastrof”, röt en klart medtagen Rimström. ”Jag har tappat in en bit under soffan och jag tror att Jonny har svalt drivfjädern.” Efter ytterligare fjorton timmar rapporterade professorn stolt att monteringen var klar. Hans triumf blev dock kortlivad, eftersom han hade glömt att sätta på dekalerna innan han byggde ihop bilbanan. Bara tanken på att behöva plocka isär alltihop igen på grund av dekalerna, var tillräckligt för att professorn skulle springa ut i natten och börja yla mot månen.
Beväpnade med våra rön försökte vi konfrontera tillverkaren. De vägrade att ställa upp på en intervju, men tillställde oss en lista över nöjda kunder. På grund av att Dagens Dagblads lokala pub Blinda Åsnan öppnade extra tidigt så var vi förhindrade att kontakta personerna på listan, men vi kunde notera att de inkluderade vanliga, enkla människor så som ett flertal raketingenjörer, tretton av världens främsta urmakare och nobelpristagaren och fysikern Riccardo Giacconi.
