Deprimerad man visade sig vara svensk

Sven-Bernard Carlson, en utlandssvensk bosatt i USA, var till helt nyligen diagnostiserad som kroniskt deprimerad. Han använde flertalet receptbelagda antidepressiva läkemedel och skulle få chockterapi, när läkarna plötsligt insåg att han inte alls var deprimerad. Han var svensk.

Sven-Bernard Carlson, en vanlig svensk man, vars jantelagspräglade självbild och pessimistiska livssyn hade tolkats som tecken på en allvarlig depression, leddes på en mardrömslik resa genom den amerikanska psykvården. Läkarna ansåg att Sven-Bernard led av pessimistisk framtidstrosyndrom – en tro att allting kommer att gå åt skogen, vare sig det handlar om försenade tåg, Sveriges chanser att vinna VM eller hans egna förutsättningar att lyckas i livet och förverkliga sina drömmar. ”Det som är speciellt patologiskt är den tillfredsställelse som Mr Carlson verkar känna med sin pessimistiska syn på livet,” skrev läkarna i journalen.

”De skrev ut allting åt mig: Litium, Prozac, johannesört, kamomillté,” säger han. ”De sa till och med att jag skulle sitta med en stark lampa framför mig en timme varje dag så att jag inte blev självmordsbenägen. Hela tiden sa jag åt dem att det här var helt meningslöst, och då sa de att det var den attityden som gjorde att jag överhuvudtaget hamnade här.”

Snart fick läkarna slut på bra idéer och i desperation skrev de ut ecstacy. Det enda resultatet blev tyvärr bara ett sex timmar långt rabblande av fraser som ”får inte klaga” och ”inte så tokigt faktiskt.” Då blev Sven-Bernard Carlson remitterad till en psykoterapeut.

Dr Isak Kootboch utforskade Svens-Bernards barndom och uppväxt och trodde inte sina öron. ”Hans berättelsen om den barndomen, ja, när han växte opp i den grå lille schtaden där det alltich regnade, där alle husen var likadane, alle gator vaar utan träden och han spelar i den fotbollschlagen som alltich förlorar – den verkar vaara en falsk minnet eller ett vanföreschtällning. Herr Carlson har terapi för sichs månader och han talar bara om vädret. Det var en kall och uschel väder på den vintern, ja, och sen den var för varm och jobbich sommar. Jag kände att han inte schvarade på den terapien och jag rekommendera tuffa tagen – den elecktrische schockterapien.”

”De spände fast mig på ett bord och skulle precis stoppa in en bit gummi i munnen på mig när sjuksköterskan plötsligt lade märke till min brytning,” berättar Sven-Bernard Carlson. Jag kommer ihåg att hon sa: ”Oj min… jag tror vi håller på att begå ett stort misstag.” Sköterskan Alice Sheen var förtjust i Ingmar Bergman-filmer och det gav henne en slags förståelse för det svenska lynnet. ”Bergmanfilmer innehåller socialrealistiska skildringar av den svenska folksjälen och det är ofta dystra skildringar,” förklarade hon för de förstummade läkarna. ”Svenskarna anser att det är konstnärlig finkultur och ser det inte alls som sjukligt.”

När Sven-Bernard Carlson visade sig vara svensk ändrades hans diagnos från ”kroniskt deprimerad” till ”lite udda men charmig”. Han skrevs genast ut från sjukhuset och fick en hög färgglada broschyrer och en t-shirt med trycket ”I Love New York”.

error: Innehållet är skyddat!