Det stämmer faktiskt. Den som viskar den ljuger. Den slutsatsen drar den banbrytande doktorsavhandlingen från Uppsala Universitet, ”Sanningshalten i lågfrekventa yttringar – från myt till empirisk verklighet.”
Hon har slitit i timmar, dagar, veckor – ja till och med år! Det finns nästan inga gränser för hur mycket blod, svett och tårar det har kostat henne. Men nu kan hon äntligen konstatera, Den som viskar den ljuger!
Dagens Dagblad har mött Carina Mallig, cand.comm. och filosofie doktor från Uppsala Universitet, kvinnan bakom den djärva avhandlingen.
En graverande kunskapslucka
Carina Mallig berättar att hennes idé föddes på bakgrund av en djup undran över att svenskarna i flera hundra år basunerat ut påståendet om att den som viskar den ljuger, utan att någonsin intressera sig för om det fanns några vetenskapliga belägg för påståendet. Hon berättar:
“I den engelskspråkiga forskningen har länge konstaterats ett kausalt sammanhang mellan lögn och brinnande byxor (jämför motsvarande engelska talesätt, liar, liar, pants on fire, red.). När jag skrev masteruppsatsen läste jag alla dessa internationella undersökningar, och sammanhangen är väl dokumenterade. Men den svenska litteraturen om sammanhang mellan lögn och viskningar begränsade sig till ett enda arbete utan slutsats.”
Även Malligs specialvägledare, Torbjörn Skallgren, var upprörd över upptäckten av den graverande kunskapsluckan. Han uppmanade henne därför att omedelbart söka en filosofie doktor, och hos bedömningsurvalet fanns ingen tvekan. Det var hög tid att ta reda på sanningen kring det gamla ordspråket.
Metodiska utmaningar
Trots ingående kunskap om den internationella forskningen gällande ”liar, liar, pants on fire,” mötte Carina Mallig stora utmaningar när hon skulle ta fram metoden för sitt eget projekt. Det var svårt att återskapa de internationella forskarnas metoder då det helt enkelt var för stor skillnad på lögn i förhållande till brinnande byxor och lögn när det gällde viskning.
“Jag fick uppfinna allt från grunden. Och jag hade till och med problem med det då det nästan är omöjligt att höra ett budskap som blir viskat, om man inte viskar till sig själv – och även då kan det vara svårt”, förklarar Mallig och illustrerar detta med en hänvisning till den populära sällskapsleken där deltagarna viskar ett budskap till varandra för att slutligen – till stort nöje för alla – upptäcka att den sista personen i ledet inte hört detsamma som den första personen viskade.
Fokusgrupper som garant för validiteten
Mallig avslutade med en metodisk design där hon först tillbringade många timmar med dold mikrofon på bussar, biografer, föreläsningssalar och andra platser där hon räknade med att sannolikheten var stor för att träffa någon som viskade. Sedan transkriberade hon de många hundra uttalandena, skrev dem med tuschpenna på affischer och presenterade dem för en rad särskilt utvalda fokusgrupper.
“Det är känt att människor är bättre än lögndetektorer på att avslöja lögner”, berättar Carina Mallig. Hon hänvisar till Foucaults artikel om lögnens fenomenologi och understryker att hon självklart var uppmärksam på problematiken att låta fokusgrupperna bedöma ord skrivna med hennes egen handstil. Hon säkerställde därför undersökningens validitet genom att låta deltagarna i varje fokusgrupp kopiera uttalandena på nya planscher, som hon visade för nästa fokusgrupp.
“Genom att jämföra fokusgruppernas bedömningar säkrade jag mig mot bias av såväl ego- som etnocentrisk karaktär”, förklarar Mallig.
Översättning: CE översättningsbyrå
