Man i Kramfors inser att hans depression i själva verket är lycka

Man i Kramfors inser att hans depression i själva verket är lycka

Det kom som en glad överraskning för Janne Bergman från Kramfors, Ångermanland, att det han tidigare trott var depression egentligen var djupgående lycka.

”Jag känner mig lite skakad”, sa Bergman. ”Men det är naturligtvis en lyckosam händelse.”

Bergman förklarar att han alltid associerat sin filosofiska natur och sitt djupt rotade existentiella missnöje med klinisk depression. Familj och vänner uppmanade honom att börja ta medicin för att behandla sin mentala störning.

Sent en kväll, helt ensam i det kalla, mörka hus han endast delar med sin svarta katt Olle, fick Bergman emellertid uppenbarelsen att hans ångest gav honom stor glädje. Att avvisa den vore att avvisa livet.

”Jag älskar inte nödvändigtvis livet, men jag älskar att uppleva livet i allt dess lidande och mörker. Jag vill inte linda in det. Jag tar det som det är.”

Och faktum är att Bergman insåg att han uppskattade utmaningen att se livet i vitögat, med all dess grymhet.

”I litteraturen uppskattar jag en odyssé, en episk, tapper berättelse om en kamp till döds för någonting äkta. Varför skulle jag vilja att mitt eget liv var annorlunda?”

Nu när Bergman accepterat sin egen omedvetna lycka känner han att hans livsresa fått en helt ny vinkling.

”Det finns inget som kan liknas vid att oförskräckt möta en ondskefull motståndare vars list och glöd får dig att skaka, men som du också har oerhörd respekt för. I mitt fall är den motståndaren livet. Och jag kommer att spöa honom – eller förgöras i stridens hetta.”


Översättning: Katarina Sethi

error: Innehållet är skyddat!