”Hej, jag heter Anton och jag är audiofil.” Så började varje möte på behandlingshemmet ”Anonyma Audiofiler” för hifi-missbrukare. Nu har jag varit ”tyst” i fjorton månader och det känns bra. Men jag höll på och få ett återfall när jag var framme och skruvade på basen hemma hos syrran. ”We are all the winners” hade inte mycket under 100 Hz, så…
Det började redan i plugget när jag byggde högtalare av spånskiva hemma i morsans garage. Så småningom gick jag över till tyngre grejor med 15-tums bas och så där. Man ville hela tiden förbättra ljudet men det kändes aldrig nog. Det skulle vara brantare filter och högre verkningsgrad. Och för att inte tala om rak frekvensgång! Polaren och jag blev som besatta i att ha helt rak frekvensgång genom hela ljudsystemet. Det var nog det som gjorde mig beroende helt enkelt. Det blev en tävling för oss.
Efter skolan lyckades jag skaffa mig ett liv så då minskade begäret under en period. Jag trodde nästan jag var fri när nästa stöt kom – cd-skivan. Jag blev tvungen att köpa alla mina plattor igen, på cd. Och då måste man ju förstås lyssna noga och jämföra om det lät så mycket bättre än på vinylerna. Jag trillade dit igen…
Sen var det kört. Jag kunde köpa guldpläterade kontakter för flera tusen kronor i veckan! Och förutom nya apparater tjackade jag även isolationstransformatorer, skärmade nätkablar, vibrationsdämpande fötter, svindyra signalkablar, antistatmattor och mycket annat. Inne på muggen låg alltid travar med hifi-tidningar. Till och med min morsa hotade med att säga upp bekantskapen!
Nåja, på något sätt var jag ändå på väg att bli gift. Men jag missade mitt eget bröllop eftersom jag satt sex veckor i sträck och provade ut olika elektrolytkondensatorer till min förstärkare. Sex veckor…
Bröllopet var droppen. Jag insåg att jag måste söka hjälp. Så småningom upptäckte jag föreningen ”Anonyma Audiofiler” och där fanns bara en gammal kass tv med sprucken högtalare. Det var ju en enorm smärta att bara ha den att lyssna på när hifi-attackerna satte in. Snacka om avtändning! Och det blev inte bättre av att alla de andra patienterna bara snackade tekniska specifikationer så fort personalen vände ryggen till.
Suget fanns där hela tiden. Det bästa på hela dagen kunde vara när man lämande in disken i matsalen. För det var ju en slags ”återgivning”. Tyvärr inte ljudåtergivning… Man kunde också gå och prassla lite bland löven och blunda samtidigt som man fantiserade om att det var ett par fyrvägs-, faslinjära högtalare med bi-ampmatning som man lyssnade på.
Det gick så långt att jag smugglade in en cd-walkman med ett par elektrostatlurar. De kom på mig när jag satt och frossade i Donald Fagens ”The Nightfly”. Jag dör, detta tighta trumljud…
Nåja, jag klarade av att bli fri från begäret även en andra gång. Jag var säker på att jag blivit helt avtänd. Då kom nästa dödsstöt: surround-ljud eller 5.1 som det också kallas. Nu skulle man ha fler än två högtalare hemma i vardagsrummet. Jag trillade dit direkt och köpte arton olika kompletta system under loppet av två månader! Ingenting dög och då åkte det ut. Och så in med något nytt. Jag fick ju åka runt hela stan eftersom jag blev så välkänd bland handlarna.
Surround-ljud gällde ju både ren musik och filmljud. Det gjorde ju att jag kunde sitta flera dygn i den optimalt placerade soffan och se en och samma film eller lyssna på en platta om och om igen. Men med olika kablar eller olika placeringar på tavlorna eller något annat som påverkade ljudet på något sätt. Du anar inte hur många olika kombinationer det finns på saker och ting… Kroppen var helt uttorkad när jag till sist åkte in på behandlingshemmet igen!
När jag sitter här och tänker tillbaka så känns det väldigt märkligt. Jag har ju provat ALLT! Jag har varit kund hos alla elbolag, jag har haft sextiosju olika sorters högtalarstativ och jag har hängt upp och ner i en sele för att lyssna ut den perfekta lyssningspositionen. Men jag var inte ensam. Vi var ett gäng som kunde ägna hela helger åt experiment som ”skivspelarens placering i förhållande till proppskåpet” och mycket annat.
Egentligen ångrar jag inget. Jag hade nog gjort samma sak idag, fast då hade det väl blivit ännu värre gissar jag. Det finns ju så mycket mer att välja på nu. SACD är tunga grejer! Men jag gillar inte det där ”ful-tjacket” som ungarna plockar hem från internet. MP3 låter bara skräp! Nej, audiofiler ska vara helt okomp… Sa jag audiofiler…?
Författare: Mattias ”Allvalley” Alldahl
