En ny rapport lägger skulden för dagens lärarbrist på dem som skall erhålla utbildningen – eleverna.
Den kroniska lärarbristen, vilken innebär att så många som en av tio av landets lärartjänster är obesatta, har hittills ansetts berott på låga löner, höga boendekostnader och överväldigande administrativa uppgifter.
Dagens rapport, som publicerats av Skolverket, visar dock förvånansvärt nog att det istället är eleverna själva som är problemet. Antipatin mot eleverna är oväntat hög och anges vara den högst bidragande orsaken till att lärare lämnar sina yrken.
”Resultaten är ganska avslöjande”, säger utredaren Bjarte Vignes. ”Vi har alltid trott att de låga lönerna var den främsta anledningen till att läraryrket inte var tilltalande. Nu visar det sig att de flesta är livrädda att ens vara i närheten av de små olycksfåglarna.”
Rapportens resultat vidimeras av många lärare. ”Det är bara alltför sant”, säger Sveinung Stray, matematiklärare i Spånga. ”Jag började i det här yrket med de bästa av intentioner. Jag var övertygad om att jag skulle bli en god utbildare. Men de vill bara inte lära sig. De koncentrerar sig inte på lektionerna och de gör aldrig sina läxor. Allt de bryr sig om är sina mobiltelefoner. Fy, de är riktigt hemska.”
Tommy Ostby, som är engelsklärare i Gävle, var ännu mer frispråkig. ”Jag ger upp. Jag kan bara inte hålla på med detta längre”, sade han. En av dem kastade en papperskorg på mig förra året. Snacka om otacksamt jobb. Försöka övertyga dessa små glin om att de behöver kunna ett främmande språk. De bara skrattar och plockar fram sina telefoner. Jag ger upp. Jag menar det verkligen. Jag skall bli revisor istället.”
Alla lärare håller dock inte med om rapportens resultat. ”Jag vet inte var de fått de här idéerna”, sade Pia Andersen, som undervisar i spanska på en skola strax utanför Västerås. ”Jag skattar mig lycklig som får spendera hela dagarna tillsammans med unga människor, med all deras kreativitet och energi. Jag ser det som ett privilegium. Jag tycker det är synd och skam att så många lärare blir cyniska och skyller på att eleverna inte vill lära sig. Kanske de inte passade in som lärare från första början.”
Tommy Ostby bröt dock in medan vi antecknade fru Andersens kommentar och sade: ”Var undervisar hon? Västerås? Inte så konstigt, då. Ungarna där är så höga att de inte orkar orsaka några problem. Hennes trögtänkta elever skulle inte kunna kasta en papperskorg på henne även om de lyckades komma på idén. Låt henne undervisa en hög med ungar med mobiltelefoner som kan vartenda ord från alla Kanyes låtar men inte vet vad ’Mitt namn är’ heter på franska.”
Han tillade tankfullt: ”De små glinen.”
