”Ja,” erkänner han, ”jag förmodar att jag skulle ha svarat ’Ja’ när kvinnan på anställningsintervjun frågade mig om jag jobbade bra ihop med andra människor”.
Det är kvällen efter ännu en dag av misslyckade försök att få ett jobb. Jonatan Blåberg, 21, zappar mellan kanalerna på tv:n som hans mamma köpte förra julen. Hans sökande efter ett jobb kommer att fortsätta imorgon. ”Eller efter helgen, kanske,” reflekterar han.
Det tragiska med Jonatan är att han, till skillnad mot resten av svenska folket, är fysiskt oförmögen att ljuga under en anställningsintervju. ”Jag ville inte ha jobbet i alla fall, egentligen,” sa han. ”Då skulle jag ju inte fått gå och stämpla längre.” Det verkar som om Jonathan har uppfostrats i en miljö av ren och skär ärlighet av sin hjälpsamma mamma, Margareta. Symptomatiskt för nutidens jobbsökande ungdomar är annars att de känner sig pressade att ge arbetsgivarna de svar de vill höra, snarare än att berätta sanningen. Jonatans oförmåga att ljuga har haft svåra inverkningar på hans karriär. ”Men, vem vill väl jobba på det där dumma B&W?”
När Stina Lundberg, personalchef på B&W i Hagsätra, intervjuade Jonatan under torsdagsförmiddagen förra veckan, gick hon igenom den ”vanliga rutinen”. Bland annat frågade hon Jonatan var han såg sig själv om fem år och vilka tider han kunde arbeta. Jonatan svarade, sanningsenligt som vanligt, ”Sverige” och ”när som helst”.
Men när det kom till frågan om Jonatan var en ”lagspelare”, gjorde han det ödesdigra misstaget och svarade ”Nej”. Han fortsatte med att utförligt berätta om sin vana att spela datorspelet Tekken ensam, i mörkret, mot sig själv, tills han somnade framför datorn, för att sedan vakna upp till en stor, framdukad frukost. Han råkade också nämna att den bästa arbetsmiljö han kunde tänka sig skulle vara en som inkluderade en modern dator, internetanslutning och ”mycket ledig tid under dagarna”.
När det påpekades att positionen som butiksassistent med ansvar för ärtor, lök och blöjor på B&W i Hagsätra vare sig erbjöd ledig tid, tillgång till internet eller ens en dator, suckade Jonatan djupt. Han berättade sedan, av ingen speciell anledning alls, det första han kom att tänka på, vilket var att han fått sparken från sitt förra jobb på Statoil i Fruängen för att han ”rökt på lite och ’tagit lite grejor’ från lagret”.
När Fru Lundberg hörde detta, sa hon att hon var tvungen att ”runda av” intervjun, eftersom det var en stor mängd sökande till det prestigefyllda arbetet och att de på B&W hade som policy att träffa alla sökande.
I ett senare samtal med sin chef berättade Fru Lundberg att hon inte var riktigt nöjd med Jonatans entusiasm när hon beskrivit B&W:s sortiment av 13 olika sorters lök. Hon noterade också att när hon frågat Jonatan om han var beredd att ge 120 %, hade fått som svar att det var matematiskt omöjligt att ge mer än 100 %. ”Alla på B&W ger 120 %”, sade hon till sin chef. ”Jag tror helt enkelt inte han hade vad som krävs för att arbeta på B&W”.
Vi känner nog alla starkt för ”ärlige” Jonatan Blåberg, säkert den sista bastionen av oskuld i en värld som alltmer styrs av mottot ”sälj, sälj, sälj, ljug och stjäl så mycket det går”. Vi undrar hur länge det kommer att ta innan han hittar ett arbete som inte kräver att han måste ljuga?
”Tja,”, säger Jonatan, ”arbetsförmedlingen har ordnat en intervju med Handelsbanken i nästa vecka. Jag undrar om jag skall berätta för dem om den gången jag blev avstängd från skolan för att jag förföljde en lärare?”
